Medan våra kyrkor förmedlar kristendomens viktigaste högtid så heligt och starkt som möjligt genom mäktiga musikverk, dramaturgi och Hallelujarop, utspelar sig kampen mellan liv och död på riktigt i landet och staden där allt hände; Jerusalem. Landets kamp för sin överlevand gentemot världsamfundet och muslimska terrorister är en sak. Den religiösa konflikten mellan ultraortodoxa judar och vänsterliberala judar är en annan. För att inte tala om den två tusenåriga förföljelsen från den kristna kyrkan gentemot judarna. Bara några dagar innan påsk promenerade jag i gamla stans gränder tillsammans med en messiansk arab-palestinier som var mycket medveten om den kristen-religiösa andliga kampen där. Han själv hade vuxit upp som kristen arab men hade mött Jesus och blivit döpt i den heliga anden för flera år sedan, och börjat älska judarna och kallar sig nu för messiansk arab för att visa att det är en markant skillnad. I tillägg är det nu kraftiga spänningar inom den judiska befolkningen i landet.

Helgens rapporter från Jerusalem där de tre religionernas högtider sammanfaller med raketangrepp som resultat, borde avskräcka varje icke religiös. Men trots all världens diplomati och "förståsigpåare" går det inte att se på Israel med varken religiösa eller politiska glasögon. Landets historia, nutid och framtid kan bara förstås genom Bibeln, det Gud själv säger om folket och landet som ingår i det förbund Han har ingick med dem för över 4000 år sedan. Det var i Jerusalem Jesus vann seger över döden och uppstod, men djävulen går fortfarande omkring och försöker slakta, mörda och ödelägga.

Segern är redan vunnen men kampen fortsätter

För många år sedan tog min far med mig till en Påskmusikal/drama som Livets Ord framförde i VÄrnamo Pingstkyrka. Jag hade då tjänat flera år tillsammans med "starka förkunnare" som Reinhard Bonnke, Billy Jo Daugherty m fl och upplevt Guds krafts manifestation genom helande och befrielser från demoner i våra möten. Det var inte ovanligt att människor reste sig när jag sjöng för att proklamera sanningen i mina "förkunnarsånger". Så nu när jag var där tillsammans med min stilla, ödmjuka pappa och min brors familj, levde jag mig in i dramaturgin. Jesu död på korset är ju alltid förkrossande och stark, men efter den scenen, illusrerades Jesu kamp nere i dödsriket som en boxningskamp i en ring. Mycket starkt. Djävulen slog sitt sista slag och Jesus låg nere. Precis som en domare förmodligen gör vid sådana tillfällen, är att börja nedräkningen, vilket de också gjorde här. Nedräkningen startade från tio ackompanjerat av dramatisk musik. Jag kunde ju räkna ut att Jesus skulle resa på sig,men ändå var jag så tagen av det dramatiska, vilket jag självklart trodde att alla i kyrkan var. Så när musiken var som starkast, domaren ropar ut nollsiffran och Jesus reser sig med all sin kraft, så reser jag mig i samma kraft från stolen uppe på läktaren och med handen i vädret ropar AMEN. Applåderna rungar i salen, men jag inser att jag är den enda som har ställt mig upp. Och applåder var inspelade som en effekt! Det var alltså nästan tyst i denna pingstkyrka. Ja, jag kände mig väldigt dum, men jag såg glädjen i min pappas ögon. Trots att han inte

Gitten Öholm, krönika Världen idag april 2023