Medan våra kyrkor förmedlar kristendomens viktigaste högtid så heligt och starkt som möjligt genom mäktiga musikverk, dramaturgi och Hallelujarop, utspelar sig kampen mellan liv och död på riktigt i landet och staden där allt hände; Jerusalem. Landets kamp för sin överlevand gentemot världsamfundet och muslimska terrorister är en sak. Den religiösa konflikten mellan ultraortodoxa judar och vänsterliberala judar är en annan. För att inte tala om den två tusenåriga förföljelsen från den kristna kyrkan gentemot judarna. Bara några dagar innan påsk promenerade jag i gamla stans gränder tillsammans med en messiansk arab-palestinier som var mycket medveten om den kristen-religiösa andliga kampen där. Han själv hade vuxit upp som kristen arab men hade mött Jesus och blivit döpt i den heliga anden för flera år sedan, och börjat älska judarna och kallar sig nu för messiansk arab för att visa att det är en markant skillnad. I tillägg är det nu kraftiga spänningar inom den judiska befolkningen i landet.

Helgens rapporter från Jerusalem där de tre religionernas högtider sammanfaller med raketangrepp som resultat, borde avskräcka varje icke religiös. Men trots all världens diplomati och "förståsigpåare" går det inte att se på Israel med varken religiösa eller politiska glasögon. Landets historia, nutid och framtid kan bara förstås genom Bibeln, det Gud själv säger om folket och landet som ingår i det förbund Han har ingick med dem för över 4000 år sedan. Det var i Jerusalem Jesus vann seger över döden och uppstod, men djävulen går fortfarande omkring och försöker slakta, mörda och ödelägga.

Segern är redan vunnen men kampen fortsätter

För många år sedan tog min far med mig till en Påskmusikal/drama som Livets Ord framförde i VÄrnamo Pingstkyrka. Jag hade då tjänat flera år tillsammans med "starka förkunnare" som Reinhard Bonnke, Billy Jo Daugherty m fl och upplevt Guds krafts manifestation genom helande och befrielser från demoner i våra möten. Det var inte ovanligt att människor reste sig när jag sjöng för att proklamera sanningen i mina "förkunnarsånger". Så nu när jag var där tillsammans med min stilla, ödmjuka pappa och min brors familj, levde jag mig in i dramaturgin. Jesu död på korset är ju alltid förkrossande och stark, men efter den scenen, illusrerades Jesu kamp nere i dödsriket som en boxningskamp i en ring. Mycket starkt. Djävulen slog sitt sista slag och Jesus låg nere. Precis som en domare förmodligen gör vid sådana tillfällen, är att börja nedräkningen, vilket de också gjorde här. Nedräkningen startade från tio ackompanjerat av dramatisk musik. Jag kunde ju räkna ut att Jesus skulle resa på sig,men ändå var jag så tagen av det dramatiska, vilket jag självklart trodde att alla i kyrkan var. Så när musiken var som starkast, domaren ropar ut nollsiffran och Jesus reser sig med all sin kraft, så reser jag mig i samma kraft från stolen uppe på läktaren och med handen i vädret ropar AMEN. Applåderna rungar i salen, men jag inser att jag är den enda som har ställt mig upp. Och applåder var inspelade som en effekt! Det var alltså nästan tyst i denna pingstkyrka. Ja, jag kände mig väldigt dum, men jag såg glädjen i min pappas ögon. Trots att han inte

Gitten Öholm, krönika Världen idag april 2023

Det är inte så sällan vi hör om Israels framgångar inom vetenskap och kultur där landet bland annat har den högsta andelen universitetexamina per capita i världen. Israel leder också den globala innovationsscenen och överträffar Silicon Valley. På NASTAQ i New York handlas det fler israeliska företag än hela den europeiska kontinenten. Inte undra på att världens största företag vill etablera sig här som också rankas till att ha världens näst starkaste valuta efter den kinesisk yuanen. Premiärminister Netanyahu säger att det finns tre skäl till varför varje land idag vill ha diplomatiska förbindelse med Israel; teknologi, teknologi, teknologi.

Som bibeltroende kristen ringer skriftens ord om Guds löften om välsignelse över Abrahams ätt, det judiska folket och hur de ska vara ett ljus för folken, när man hör dessa rapporter.

För den som inte besökt landet kanske man föreställer sig att de framgångsrika företagarna vräker sig i lyxvillor och lever isolerat från landets konflikter, vilket man kan se i andra delar i mellanöstern. Själv har jag aldrig sett till några judiska lyxvillor även om jag besökt väletablerade judar. Däremot möts jag av en djup övertygelse om livets värde, att det är viktigare än både rikedomen och sabbaten. Tusentals judar har förstahjälpen insats i bilen eller motorcykeln och är registrerade som volontärer. Därför räknar man med att det alltid finns hjälp inom 2-3 minuter vid olyckor.

Samtidigt riktas ensidigt hat mot landet via kanaler som FN och propalestinska organisationer som målar upp en bild av apartheid. MEn trots den upplevelse av hat från alla, som flera unga tjejer ger uttryck för när jag möter dem, vill jag påstå att de inte bär på något hat.

Visst finns det en mörk sida i landet som kriminalitet, prostitution och fattigdom, men Guds förbund att de ska vara ett ljus för världen, är med själva folket. Bland de första som var på plats i Turkiet dagen efter jordbävningen, var 150 israeliska soldater för att rädda männinskor och organisera hjälpen. Bilden om hur de alla förenades i bön innan de gick in i flygplanet som skulle ta dem till Turkiet, väcker min stora beundran för dessa ungdomars ödmjukhet och uppoffring. Precis så som de har invigts i försvaret;skriften, Torah i ena handen och svärdet i det andra. Efter ett kort dygn skickades en medicinsk delegation på 230 läkare och sjuksöterskor till det jordbävningsdrabbade Turkiet för att bistå med fältsjukhus på plats.

Även i denna humanitära hjälpinsats kom tekniken till hjälp. Ett av Israels främsta försvarsteknikföretag, Elbit Systems relativt nya applikation, kopplat till en navigations-och kommandocentral, kunde den enskilda medicinska personalen på plats orientera sig via sin mobiltelefon och därmed ge effektiv hjälp.

I telefonsamtalet till IDF:s inrikeskommandos utländska räddningschef, överste Golan Voch, som leder den israeliska militärens jordbävningshjälpsinsats, uppmanda Netanyahu att göra allt han kan för att rädda liv och vara säker och att visa Israels sanna ansikte mot världen.

Gitten Öholm, artikel Världen idag

Tänk att vår heliga skrift, Bibeln använder sig av det enkla uttrycket som inte låter så andligt om man skulle förklara ett möte med en levande Gud eller en andlig värld. Det är ingen frammaning av stämning eller koncentration med benen i kors utan just som det står vid flera tillfällen; "helt plötsligt". Till exempel "Plötsligt stod Han där mitt ibland dem" (Joh.20:26) "Plötsligt var det tillsammans med ängeln..". (Luk.2:13) Jag kommer ihåg när jag själv hade väldigt ont i ryggen, en smärta som jag trodde syntes utanpå. Så vid ett tillfälle gick jag fram till förbön i gudstjänsten. Min pastor Åge Åleskjaer började be för människorna till höger om mig och han hann inte ens komma fram till mig förrän smärta försvann. Jag blev så paff så jag vände mig om och tittade på personerna i bänkarna för att se deras respons - såg de något? såg de någon? Det måste väl ändå ha synts tänkte jag så påtagligt det var, men ändå blev jag så förvånad.

I skrivande stund befinner jag mig i ett mirakel hela jorden kan bevittna. Ett återupprättat Israel och dess stad Jerusalem. Något som profeterades för över 2500 år sedan. Hur än kyrkofäderna tolkat det symboliskt så äger det rum helt plötsligt. "Skulle något vara så underbart att det inte skulle kunna ske?" säger Gud och till intet gör mänskliga förklaringar. Sakarja 8:1-6 är Guds deklaration. Det går inte att att förstå Israel och Mellanöstern enbart utifrån ett politiskt perspektiv. Det går inte heller att förstå det utifrån ett religiöst perspektiv, det måste ses utifrån ett bibliskt perspektiv. Och även Bibeln är inte så "religiös" som vi ofta vill göra den till. Missförstå mig rätt. Strosar man omkring här i landet, snappar upp lite om traditionerna från äldre som bott här, men när man se allt det som Jesus ofta ta till hjälp för att förklara något, som tex träden eller frukten, framträder Jesu karaktär plötsligt så nära för mig. Tänker till exempel på när Jesus plötsligt ser en man som sitter uppe i ett träd, Sackeus, och Jesus gör en spontan kommentar till honom som resulterar till en total livsförvandling för Sackeus. Att vara öppen för Gud och Guds verk i vardagen är något som vi alla behöver räkna med på ett nytt sätt. Visst är det bra med stora konferenser, Jesus samlade också 4-5 000 vid något tillfälle, men det talas mest om personliga möten mellan Jesus och den enskilda.

Att som i år få fira landets 75.e självständighetsdag på plats i självaste Jerusalem har varit en upplevelse. Firandet långt in på morgonen i stadens centrum till hög musik och människor i alla åldrar som är ute på gatorna är en sak. Alla museum som är gratis och välbesökta för både turister och invånarna en annan. Men firandet dagen innan till minnet av de fallna soldaterna, gjorde ett speciellt intryck på mig. Utan att hon visste att jag också varit med på hennes skola den dagen, berättade en 6 årig flicka på den messianska skolan vad de hade gjort på förmiddagen och visade med sina armar hur de hade stått stilla en jättelång stund för att vara ledsna och tänka på de soldater som dött. "Och sen i morgon ska vi vara glada", sa hon och demonstrerade det. På skolan jag besökte hölls det en samling, en ceremoni då elever växlade mellan att berätta landets historia från 1948 och fram till idag med israeliska sånger. Att se alla barn från låg- till högstadiet sitta tillsammans i nästan två timmar och lyssna, fick mig att tänka på att detta har de gjort i nästan 4 000 år, föra över berättelsen från generation till generation.

Men ändå en sådan här dag av firandet av landets återupprättelse, syns det dock att vara för underbart för många unga judar att också Messias ska komma hit rent fysiskt. I ett spontant möte med en av teatergrupperna den här dagen, kom ämnet upp. Ja, de känner till det tredje templet som är färdigt att byggas, men så typiskt judiskt så haglade frågorna om hur och vad vi som kristna verkligen tror. (Efter en stunds förklaring om vår evangeliska tro som skiljer sig från den katolska som de tycktes inte vara speciellt positiva till).

"Kommer verkligen Messias att vara en verklig person"? Skulle det ändå vara för underbart att vara sant? Nej, för precis i sin "gudomliga stil" så är dagen plötsligt här! Och fram till dess firar vi hans trofasta löfte och minns vi vad han gjort för oss!

Gitten Öholm, Krönika Inblick

Tidig fredagsmorgon i pingsthelgen gick jag de trånga gränderna i Gamla stan till Västra tempelmuren. Min goda vän, Rabbi Shmuel hade sagt att jag bör vara där senast halv fem för att få plats. Redan kvart över 4 trängdes jag bland ungdomar, familjer och ortodoxa judar denna sköna morgon, alla gående mot samma mål. Mellan de glad tillropen försökte några koncentrera sig på att läsa medan de gick. Pingsten är den helg då "alla" läser, speciellt Ruths bok. Pingsten, Shavuot, firar man till minne av att Gud talade till folket på Sinais berg och man fick sin Torah.

Då och då försökte en moped tränga sig fram och några arabiska bagare drog sina kärror med de färskaste bröden. Jag försökte erinra mig om någon signal hade ljudit över Jerusalem eller några speciella rop på gatorna eftersom alla tycks ha gått "man ur huse". 

Väl framme vid tempelmuren var det mycket folk men inte fullpackat. Som vanligt gick männen till sin sida och kvinnorna till sin sida för att be vid de tusenåriga stenblocken. Jag själv stod på lite avstånd för att ha en översikt över vad komma skall eftersom Rabbi Shmuel sa att jag bör vara på plats innan kockan fem. Tiden gick, hundratals stod vid muren i stilla bön, hundratals stod med sina vänner och då och då tog man upp sin bok för att läsa. klockan blev både sec, sju och åtta, men fortfarande ljd ingen Shofar, fortfarande hade ingen offentlig bön ropats ut men ändå pågick den enskilda bönen tätt intill tempelmuren oavlåtligen. 

Synen av alla som då och då tar fram sin bönebok eller heliga skrift där de står, får mig från att vara en betraktare till att själv ta fram Bibeln. Jag har bett många gånger här i påminnelse om 2. Krönikebok 6:32 "också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta på grund av ditt stora namn och din starka hand och din utsträckta arm, om han kommer och ber vänd mot detta hus, hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om", men det har inte varit lika självklart att ägna stunden här till bibelläsande.

Man kan tycka vad man vill om de religiösa sederna, att man ska gå baklänges tillbaka istället för att vända ryggen till den heliga muren eller att man ska täcka sina axlar och knän. Betraktar man dessa kvinnor, unga som gamla, så är det djupa, uppriktiga och intensiva böner och inte så sällan med gråt de frambärs. Några turister står för en stund för att se på, men oftast tar även dem stegen fram och rör vid stenen innan det är dags att dra vidare. Inte så sällan trycks små bönelappar in bland sprickorna även från "främmande". Inte så sällan hörs spontana sånger och några tar varandra i handen och dansar. 

Varför dras människor hit? Hur kommer det sig att alla generationer dras hit? Varför dras jag hit? Är det just för att det inte finns ett program anpassat till olika tycken och smak som både gemenskapen och den heliga närvaron blir så stark?

Det är inte bara det sköna vädret som gör att jag kan tillbringa timmar här denna dag. Jag känner igen atmosfären. Atmosfären som kan sänka sig då ett ord blir så levande att man bara gråter i tacksamhet till Gud. Atmosfären som blir så påtaglig att man inte kan säga eller sjunga ett ord för Guds kraft är så stark. en helig närvaro utan programblad.

Samtidigt som vi ber att slöjan ska tas bort från Israels folk när de läser skriften så att de ser Yeshua Messias, behöver slöjan på kristenfolket tas bort så vi ser ordet. Ordet och bönen är tändningspunkten för den Helige Ande.

Gitten Öholm, krönika i Världen idag Juni 2023